lördag, december 21

Det slutar nu.

Jag är fruktansvärt konflikträdd. En sån som inte berättar när någon gör fel utan hoppas de inser det själva tillslut. En familjemedlem har förstört vår familj under en längre tid och jag har stått tyst och jävligt ledsen bredvid och låtit det ske. Men igår gick det för långt. När respekten kommer i andra hand för att livet kretsar kring alkohol, då måste någon säga till. Jag har under ett halvårs tid eller längre målat upp en bild i mitt huvud vad som kommer ske om jag skulle säga "Jag mår skit av det här. ALLA mår skit av det här och jag säger stopp. Det slutar nu. Jag kan fan inte blunda för det här en enda sekund till". 

Bild 1: Personen i fråga blir arg, säger till mig att det inte är mitt problem, be mig hålla käften och sen är det inte mer med det. 
Bild 2: Personen förstår mig, ber om förlåtelse och säger "Jag ska bättra mig. Ingenting är viktigare än vår familjs välmående". 

Det blev alternativ tre. Där människan lever i total förnekelse, ser inte problemet och tycker hen har all rätt i världen att förstöra för att hen är the provider of this family. Även när man säger att man inte orkar mer. Att jag har mått skit under en längre tid över det här. "Jag älskar dig, men jag tycker fan inte om dig längre". Hen ger mig ett tomt och meningslöst förlåt. 

Hur handskas man med det här? 

1 kommentar:

  1. Om ni börjar försörja er själva så behövs hen inte längre. Och det kanske hen inser, när ni hotar med att lämna.

    SvaraRadera