Det är sådan dag, en otroligt vacker (men blåsig) höstdag, som man skulle kunna göra vad som helst för
att spola tillbaka tiden. Missförstå mig inte, jag trivs bra i Västerås, jag älskar mina vänner här, men det
kommer nog aldrig ligga något magiskt över att bo här. Inte som där.
I en bubbla som är omöjlig att spricka, där satt vi, jag och mina bästa vänner och vi hade inga planer på
att bryta oss ut. I alla fall inte på ett bra tag. När jag tänker tillbaka så kan jag inte låta bli att fundera hur
i hela världen kunde jag må så dåligt? Jag kan inte heller ignorera frustrationen inom mig när jag inser
att jag inte alls uppskattade det jag hade. Men det är lätt att vara efterklok.
Jag försöker på något sätt återskapa vänskap här på samma vis som jag hade det i min stad.
Men som jag sa, det kommer aldrig ligga något magiskt över Västerås.
Jag kan inte heller klura ut hur vi är. Om vi är tillbaka där vi var i våras eller om vi är bättre.
Har vi hittat tillbaka till det där underbara, men på en nivå där det underbara inte är lika storartat?
Vad händer om jag sticker? Vad händer om distansen blir 70 mil längre?
Frågorna eskalerar till något man inte längre kan svara på. Fast vid en återvändsgränd.
Om man bara kunde vara säker någon gång. Säker på att det kommer att hålla,
säker på att man är förälskad, säker på vad man vill göra i framtiden. Jag är nollställd här.
----
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar