Det är fredagskväll och jag är ensammast i världen. Till och från så gråter jag lite, mest för att mitt liv är så annorlunda nu och jag kan inte vänja mig. Idag har jag varit tillsammans med min pojkvän i 152 dagar, vilket är det längsta förhållandet jag har haft, men jag är inte glad idag. Vi är ju inte tillsammans och du ligger inte här bredvid mig och pussar min näsa.
Och när jag är ledsen har jag en förmåga av att såra folk, eller göra dem sura.
Satans liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar