Det är så förbannat lätt att känna sig liten nu för tiden. Känner mig som världens minsta, sämsta och ynkligaste människan som har svårt för allting och aldrig lyckas med något.
Det svåraste är nog att jag inte har någonstans att fly längre. Inget rum där jag kan ligga i min säng och gråta och lyssna på hög musik. Ingen lägenhet där jag kan låsa in mig, sätta mig på fönsterbrädet och ta en cigarett.
Jag är fullkomligt blottad för människor som står mig nära. Fan vad jobbigt det är.
Vill hem till min stad igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar