Jag såg till att han blev den personen som kom undan

"Vilken fin tallrik du har, en sån vill jag också ha"
Med en papperstallrik med texten "pussas? kramas?" på sa jag tack, inte alls beredd på att någon skulle prata med mig.
Sen försvann han bland tusen onyktra människor. Det var väl inte mer med det.

Men han dök upp igen. "Det är ju du med tallriken".
Vi satt uppe på nätterna och pratade om poesi, tim burton, konst och hur man borde skriva brev oftare. Det tog ett år tills vi träffades på riktigt. Vi satt i Örebro i en park och drack öl och jag satt i hans knä och tog bilder och var hemligt förälskad. Nästa gång satt han i min lägenhet och jag hade fest. Han hade tagit med sina vänner och de skulle sova där men åkte hem på kvällen och gud vad jag inte ville att han skulle åka. Nu var han ju där och vi skulle dela säng och jag skulle äntligen få vakna med hans toviga hår i mitt ansikte. Jag hade mina fötter på hans fötter när han var på väg till bilen och jag sa om och om igen "du kan väl stanna. du kan ta tåget imorgon." Men han var sån, en sån som försvann.

Men han skickade sms och skrev att han tyckte att jag var fin och jag svarade att jag tyckte också att han var fin, men jag visste inte om jag klarade av det. Jag såg till att han blev den personen som kom undan.

Han skaffade flickvän och jag hade pojkvänner på rad, men han var alltid i bakhuvudet. Han var personen som kom undan och jag kunde inte släppa hur det hade varit att hålla hans hand på stan, pussa honom så att alla kunde se. Jag pratade om och om igen med mina vänner att jag har haft sån ångest som inte lät honom komma in.

Ibland skrev han på facebook. Han bodde nu ännu längre bort ifrån mig, med sin flickvän. "Kan inte du komma hit?" och jag ville men jag vågade inte. Träffar jag honom nu så blir jag förälskad igen och jag kommer explodera inifrån om jag inte får röra honom när han väl är så nära. Jag såg honom som en fin vän som jag inte kunde träffa, jag intalade mig själv att han bodde i ett annat land och att det var omöjligt att träffa honom.

Och så försvann han igen, som miljoner gånger tidigare och det fanns inget sätt att nå honom. Det gjorde mig så jävla frustrerad. Men när jag minst anar det, så dyker han upp igen, som om ingenting har hänt. Som att vi aldrig haft en två års paus ifrån varandra där jag har undrat vad han gör och vart han är. Nu är han tillbaka och situationen är förändrad. Det finns ingen förälskelse, men han kommer alltid vara han som kom undan. Jag fick försmak men ingenting mer och det har jag bara mig själv att skylla.

 

 

Jag är mest glad över att du är tillbaka, för jag har saknat dig.