Att vara arg, ledsen och besviken

Fyfan vad jag hatar dig, förbannade she-devil. Målar av mina tankar och spelar låtar om hjärtekross som terapi för att lugna ner mina uppvarvade nerver. Det går överstyr i mitt huvud och jag försöker intala mig själv att det är normalt att bli så arg och ledsen på någon som är så förbannat äcklig. Försöker också intala mig själv att jag kan vara trygg, men det finns ingen trygghet så länge hon är där varje sekund av varje dag. Vill inte ha på mig vissa kläder för att jag inte vill påminna om henne. Tänker på att han har gett henne en tröja, en likadan som jag också har nu. Att hon var först och jag känner mig mer som en efterträdare än en flickvän. Vill bara att det ska ta slut. Att hon ska försvinna från mitt liv, ur vårt liv, men hon är ett jävla virus. En äcklig jävla parasit i mitt palats.

Och tilliten, den är försvunnen på grund av dem. Tilliten som jag alltid tvivlat på sen min första kärlek smusslade med samma skit. Sån fruktansvärd jävla smärta.