Jag spelar en och samma låt dag ut och dag in. Jag försöker umgås med någon jag borde ta några steg ifrån. Men jag vet hur jag själv fungerar. Jag kommer dras in i ett virrvarr och det kommer snurra runt. Jag kommer åka runt i karusellen tills jag spyr och sen kommer jag att hoppa av. Det vill säga om jag fortsätter såhär. Och jag vill inte.
Jag romantiserar romansen. Att man njuter av varje sekund av närheten, exploderar av lycka av att hålla honom i handen, får inte nog av honom, det enda man vill göra är att alltid alltid alltid få vara tillsammans och att allt kommer gå så bra och aldrig ska vi bråka. För vi fungerar bra och vi tycker om varandra och därför kommer vi inte bråka och sen lever vi lyckliga i alla våra dagar och reser tillsammans och upplever Berlin ihop.
Verkligheten ser annorlunda ut. Och jag vill inte ha verkligheten än på ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar