discoslampa.

Jag vet hur du känner. Du väntar på att jag ska höra av mig och säga att jag ångrar mig, att jag vill ge det en till chans. Men sanningen är att om jag skulle ge detta en till chans skulle det bara bli samma skit igen. Känslor, jo jag har känslor kvar för dig för såna försvinner inte på en dag, men kärleken som var där är inte där längre. Jag ler inte när jag kollar på dig längre som jag alltid gjorde. Det är annorlunda och det gör så jävla ont, för jag älskar dig så jävla otroligt mycket och vill bara vara så jävla kär i dig och vara med dig i resten av mitt liv. Men saker går inte som de ska, nästan aldrig blir det rätt.

Det som nog gör mest ont är att ditt hopp inte har slocknat än och att jag behöver påminna dig om att det är slut och därmed krossa dig ännu lite mer för varje gång. Att det enda jag tänker på är första kyssen, när jag träffade din mor och din far, alla nätter i sängen då vi låg och pratade som jag aldrig pratat med någon, att jag kysste dig som jag aldrig kysst någon. Att jag kastar bort den enda personen som någonsin kommer älska mig som du gör. Som älskar hela mig, vad jag än gör. Jag vill vara kär i dig. Men det är jag inte..

En av de jobbigaste sakerna jag någonsin gjort var det jag gjorde igår. När jag var tvungen att krossa ditt hjärta och titta på när du insåg vad det innebar.



Hur kunde det bli såhär fel? Det skulle ju alltid vara du och jag.
Vi skulle ju visa varandra världen. Och ingen fick nånsin komma emellan oss.
Men nånting kommer alltid emellan och någon slutar alltid älska först.