Folk påminner och man suger åt sig som en nyköpt trasa. Man blir tankspridd och har sitt eget space att skriva av sig på, där alla kan läsa hur man känner. Hjälper det? Lyssnar du?

Han kom till mina drömmar i natt och påminde mig. Precis som din "han" gör för dig. Jag vaknade och kände den där "efter-drömmen"-känslan. Men det har inte påverkat mig mer.

En annan vän kom i verkligheten och påminde mig. Påminde mig om hur fort tiden går. Livet känns ju rätt uppstyrt ändå. Samtidigt som jag har lite småångest (fint) över hur mycket tid jag spenderar med en. Jag har analyserat det, mycket. Tänkt igenom det för många gånger och kommit fram till hur rädd jag är över att han lämnar mig. Jag avskyr att vara utan honom för att jag vill vara säker på att han är min. Och jag vill att han ska vara vid min sida hela tiden så jag kan visa honom när jag vill att det är han som är min ängel och ingen annan. Läskigt. Aldrig känt så förut. Alltid klarat mig på egen hand. Jag har blivit så kass på att vara självständig. Därför är Berlin bra. Inte bara för mig utan för oss. För två oss.

Du kommer aldrig försvinna från mitt hjärta, men du är ute ur mitt huvud.