Finns nog ingenting värre än att ligga vaken och minnas 3 år sedan. Ska inte dölja att jag fortfarande tänker på alla svek och den hjärtesorg man bar med sig. I alla fall ikväll. Hur jag ansträngde mig för att få din uppmärksamhet, samtidigt som din uppmärksamhet låg på någon annan. Det var ju så tusans uppenbart. Men jag hade precis fyllt 15 och jag var ignorant och förälskad. Upp över öronen förälskad om jag ska vara ärlig. Jag kommer ihåg varenda sekund med dig tror jag. Hur jag aldrig kunde vara sur på dig för att du hade isblåa hundögon och de där fräknarna, som du inte tyckte om, men som jag tyckte så mycket om att pussa på. Så jag kämpade... i två månader försökte jag få din uppmärksamhet för att jag märkte att du tappade intresset. Varje dag.. men jag fick ingenting tillbaka. Idag förstår jag inte hur jag orkade, men på den tiden var jag redo att offra allting för kärleken. Det är en av de sakerna du har förstört för mig, men det tar vi senare. Jag märkte att du gillade någon annan, jag visste till och med vem det var, men jag tillät inte mig själv gå itu, för om jag hade gjort det hade jag exploderat och gått så totalt i kras att jag aldrig hade orkat ställa mig upp igen. När jag brutit mot förhållandets lagar för att få reda på sanningen, så säger du att det är därför du gör slut. Att det inte alls är för hennes skull, att du älskar mig men inte kan lita på mig mer. Jag kunde inte lita på dig heller. Inte för fem öre, men jag ville. Jag ville bara vara med dig. 2 dagar efter att du gör slut med mig, när jag ligger i fosterställning i flera veckor på mitt rum och funderar ut olika sätt att få smärtan att ge med sig, så sticker du till henne. Kommer hem. Är lycklig. Tänker inte på att jag och mitt stackars tonårshjärta tickar och är så nära på att explodera.
Det går 8 månader. Och jag var inte över dig.
Och sedan få tillbaka mitt förtroende, för att kasta det från höghus så höga att de når stjärnorna.
Satan, vad ont det gjorde. "Jag har förstått vad jag har gjort mot dig, Amanda och jag är fruktansvärt ledsen. Jag ångrar mig så jävla mycket och om jag fick en till chans skulle jag bevisa för dig att du är mitt allt och att det bara är dig jag älskar". Då var jag 16, ignorant och lika jäkla förälskad. Du var otrogen. Och det är något jag får leva med i resten av mitt liv. Ditt svek kommer alltid finnas med mig och genom det kommer jag alltid tveka på mänskligheten.
Om jag har känslor för dig fortfarande? Inte ett dugg. Jag har känslor till den gränsen att det gör ont i mitt hjärta att få höra dina historier om när du bryter ner din kropp till molekyler, men också till den gränsen där jag tycker att du får skylla dig själv. Att du satt dig själv där och det är bara du som kan få dig därifrån. Du har förstört alla mina förhållanden från den dagen du krossade mitt hjärta. Och jag har inte fått någon hämnd. Hoppas knarket blir min hämnd på dig.
På ett sätt hatar jag dig, Robin. På ett sätt kommer du alltid vara den Robin jag pussade 9e augusti, 2007. Men du är inte honom längre, även fast du säger att du är det. Du var sådant (jag vill inte svära, men måste) jävla svin som fick mig att tro att det var mig det var fel på. Du fick mig att hata mig själv så satans mycket att jag tillslut inte stod ut med mig själv. Jag gick på alla dina lögner samtidigt som du mådde bra i hennes närvaro. Skit, det är precis var du var. En hög med skit.
Jag hyser agg. Klockan är mycket, men jag behövde få det ur mig. För minnen väcktes till liv och de gör fortfarande ont. Du har satt upp en psykisk spärr i mitt huvud och jag tänker ge dig ett sarkastiskt tack över internet. Tack, Robin. Tack så hemskt mycket.
Usch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar