jag är trött på vardagen

Har pratat ut hela dagen, men i slutändan så känns det ändå inte enough så att säga. Har så mycket hat mot allting. Min lägenhet, framförallt. Det var sista droppen när kylskåpet inte ville funka längre och är varmare än lägenheten. Finns inte ens ord för hur mycket jag vill dra härifrån. Inte ens blicka tillbaka.. och bara börja om.

Vill inte leva i denna misär längre. Du får gärna tänka att mina "misär"-problem är små, men det är små irritationer i vardagen som gör mig vansinnig. Allt och alla gör mig vansinnig. Jävla skit! Vill bara att alla kan låta mig vara egentligen, samtidigt som jag är sorgligt desperat efter någon att hata, diskutera, argumentera och framförallt bara prata med. Vilken jobbig jävla kombination.

Har i alla fall balanserat på tågspår hela kvällen, lekt med en 6-åring och druckit mjölk på Max. Och det kändes bra. Allting känns ju bra för stunden, tills man kommer hem och inte ser någon mening i det hela.

Och så sitter man här framför burken, framför facebook i hopp om att någon ska ta en med spontanstorm och säga "Nu drar vi. Jag känner inte dig, men jag känner likadant som du gör och jag rymmer gärna iväg till en okänd stad tillsammans med dig".
Pfft... såna där filmdrömmar man har. Jag kan inte dra härifrån och även fast jag kunde hade jag nog inte gjort det. Jag är för bekväm. Jag HATAR att vara bekväm. Inte för att jag alls känner mig bekväm i denna situation, men ligger hellre och tjockar bort mitt liv just nu, med mina försvunna nycklar, mitt förbannade sinne och mitt trasiga kylskåp.

SNÄLLA du. Var spontan med mig.. kidnappa mig.


I'll be back

x