ett beroende man avskyr

För mycket i huvudet. Så mycket skådespel och hjärnspöken!

Promenerade ifrån halv elva och nu kom jag hem... klockan är två. Har funderat, pratat om allt mellan himmel och jord med en vän, samtidigt som en annan vän fick ner mig på jorden. Ibland utsätter man sig för jobbiga situationer. Jag kände en fin smärta i benet innan jag bestämde mig för att gå ut och gå. Det var en jobbig situation. Sen finns det andra situationer som man inte vet hur man tar sig ur men som ändå är så annorlunda att man vill gå lite längre, för att se vad som händer. Jag har gått runt hela stan, för att stanna med en cigarett mellan fingrarna och kolla upp i den stjärnklara himmelen. Låter galet klyschigt men det var så det gick till. Men detaljerna behöver vi inte gå in på.

Om en människa är för godhjärtad, så känner jag mig som en dålig människa. Och vem vill känna sig som en dålig människa? Jag är inte personen du tror att du tycker om. Och då säger jag det till alla. Finns en sida av mig som du inte skulle tycka om. Och den får bara vissa ta del av, de få personerna som jag vet klarar av det.

Jag vill egentligen inte att folk ska läsa det här, men det är en sorts befrielse att känna att mina ord, från huvud, genom hjärta, ut ur fingrarna, finns här ute. Så att jag någon gång kan blicka tillbaka och försöka förstå vad karman och ödet ville ta mig genom mina beslut. Då kanske jag också kan lista ut om det finns något som "öde" och "karma". Man vet inte förrän man har provat allt eller hur?

Jag tror att jag blir överkörd av en bil imorgon.. Eller så kanske ångesten är det pris jag får betala för att jag tagit fram den sidan av mig som ingen skulle gilla. Jag är ett enda stort virrvarr av känslor och isbitar. Och jag vet också att ju mer jag skriver, desto mindre människor kommer att orka läsa detta. Det är ju ett plus, egentligen.

Men tankebanorna. Tänk dig vårat fina solsystem. Och jag är månen som cirkulerar runt jorden, som cirkulerar runt solen, som svävar omkring i ett stort svart ingenting. Och bara månen är 9 miljoner kubikkilometer stor..Det är rätt stora tankebanor. Rätt många ifrågasättningar, omformuleringar och grubblingar. Äsch jag är en trött, brunhårig tjej som sitter och ordbajsar för fullt inför en sovande publik. Känns det som att det var värt det? Kommer det att hjälpa mig? Svar: Nej. Men jag kanske kan komma underfund med vad man gör åt situationer man själv har satt sig i och inte riktigt varken vågar* eller vill* ta sig ut ur.

Inget sökresultat på Google kan hjälpa mig nu. Det är bara jag som måste sluta med detta beroende. Är man intresserad av det intressanta eller är allting bara en enda stor lögn? Jag börjar tro på en riktigt gammal vän, som sa till mig att saker och ting inte existerar, att allt bara är en illusion. Jag hoppas på det bästa, men jag tror att han har rätt, men ibland är man väl helt enkelt för att se att allting alltid tar slut någon dag. Det finns inget "föralltid" i någon term. Allting har ett slut. Allting kräver ett slut.

Godnatt.





Vågar* - Jag har lovat.
Vill* - Men kommer att bryta.