om åtta dagar

Om åtta dagar... Då var det sju månader sen jag skrev om mörka fasader, tårar och panikångest. Ibland undrar jag vad det var som fick mig att totalvända. Jag tror att jag fick nog av att må dåligt över ingenting.
Varför mår folk på det sättet? För jag vet att jag inte var ensam om det.


Häromdan så snackade vi på engelskan om hur Sverige fungerar. Man får inte ha bra självförtroende och man ska inte må bra. Man ska vara diskret och smälta in, precis som alla andra. Och jag är trött på det. "Normalt beteende" är något som samhället har hittat på.
Jag hejar på anarkin i det ämnet.

Vilka är alla andra att bestämma om jag är "onormal" eller inte? Definiera ordet "onormal" för mig. I mitt huvud finns mycket ingen vet om och de kan inte döma mig för hur jag beter mig på utsidan. Ofta är utsidan ändå bara en fasad för att på något sätt gömma det bräckliga och sköra på insidan. För det är ju de starkaste som överlever, eller hur?



Förresten Esra, glöm inte att du är någons ljus :)