Jag lever på min odödlighet.
Litar på att jag aldrig kommer att falla,
falla gör jag nog. Men inte ner.
Inte idag, inte ikväll och inte imorgon heller.
Att vanan att ligga nere på botten och krypa
har för första gången faktiskt försvunnit ifrån mig
och jag kan se himmelen. Jag ser det blåa
förtrollande ljuset när jag tittar uppåt, även de
senaste nätterna.
Lycklig över att ha ett stabilt liv och
individer att dela min känsla med,
att få försöka dela med mig av min känsla
av odödlighet och inte av bottenskrap.
Det är nu och inte senare jag vill göra någon
lycklig på mina leenden och mina lysande ögon.
Jag har börjat bry mig igen,
om hur jag själv känner och hur
jag vill ha mitt liv. Jag har tagit över mitt skepp
och jag har äntligen börjat styra.
Ha en duperfin Måndag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar