vi skulle ju visa varandra världen

Varför är nätter bara ren jävla kaos? Man tvingar sig själv att lyssna på musik som sjunger på texter som kommer direkt ur deras hjärtan och tar en del av sitt eget. Det kanske därför man mår sämre och bättre av dom på samma gång.

Hjärtat tar upp en bit av musiken och släpper en annan kärlek fri, samtidigt som det är jobbigt att känna att det försvinner. För jag vill inte sluta älska dig, jag vill att det ska vara du och jag. Men så är det inte och kommer aldrig vara.

Så nu är klockan 02.29 när jag skriver detta och i samma stund ligger han och sover och har säkert någon annan i sina tankar, han har någon annan att ringa nu när jag inte finns i hans liv längre. Han går till skolan utan bekymmer och ett leende fastklistrat på hjärtat. Och det leendet finns där för att han är utan mig, äntligen, äntligen kan han slippa trösta mig om kvällarna när jag mådde dåligt. Jag vet ärligt talat inte vart jag ska ta vägen.
När hans fastklistrade leende på hjärtat stannar kvar så klistrar jag dit ett leende på mina läppar varje dag till skolan och jag vet inte hur länge till det stannar kvar.

Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna denna jävla smärta?
Om jag ändå kunde få svar på det. Men ja, jag är liten på jorden och det är klart att ingen ser mig här, tårögd framför dataskärmen. Det är ingen som förstår att mitt leende är påklistrat och att det bara är en yta för att jag tycker att det är jobbigt att bli tröstad. Eller nej, men det är svårt att visa sig svag. Och det tycker nog alla.

Jag tänker på ditt leende den kvällen jag var sådär flummig och du viskade saker i mitt öra som jag låg och skrattade åt. När jag gick upp naken i min lägenhet med cocacola flaskan och du tog kort. Alla gånger vi satt i duschen och kysste varandra så jävla kärleksfullt och ömt. Alla gånger du försökt få upp mig ur sängen, för du är inte alls så lat som jag är. Den gången jag inte vågade gå upp och ta frukost, när du var i skolan. Så du smsade din mamma så hon fick tvinga mig att ta frukost och hon sa "det här är ju inte direkt första gången du träffar oss", men det var tyvärr den sista. Det var bara några veckor sedan. Sista gången jag såg dig var när du kom hit med katten till mig och du måste sett hur lycklig jag var. Du måste ju sett hur jävla mycket jag älskade dig för att du gav mig en kisse, som jag tjatat om. Älskade du mig då? När försvann dina känslor för mig? Vad gjorde jag fel, jo det vet jag och det vet du också.
Jag gjorde allt för dig, märkte du inte det Albin? Jag kanske inte visade hur mycket du faktiskt betydde för mig och det ångrar jag nu. Men man får fan aldrig en chans till för då är alla känslor raderade.

Jag tänker på när du skjutsade mig på cykeln i Skärblacka till Andreas mamma och jag tänker på när vi åkte till Örebro badhus och din mamma köpet en bikini åt mig, och du kikade in och kollade och trodde att jag inte såg. Men jag brydde mig inte, första gången i mitt liv då jag faktiskt kände att jag är trygg med allting. Första gången jag faktiskt kände att det här kommer hålla, iallafall lite till än vad det gjorde. Jag tänker på första gångne vi träffades och du kom gungandes fram till mig med dina energidrycker i handen och jag kysste dig nästan på en gång. Jag tänker på dina blåa ögon och ditt gudomliga leende.

Vad gör jag utan alla dom där minnena nu? Dom finns kvar, men dom gör så jävla ont.

Men, jag är liten på jorden och ingen ser mig här, tårögd framför dataskärmen klockan 02.40